From this, to that!

Mandy;
"Jag har linser" muttrade Taylor till svar. Mandy log av att vara underhållen. Fredagen skulle bli den bästa dagen på länge. Hon kunde knappt vänta tills hon fick se Zacks snopna min, eller resten av skolans ansiktsuttryck heller för den delen.
 
Taylor:
 
Hela grejen kändes så underlig.Taylor stod i kläderna som Mandy valt ut till henne och stirrade på sin egna spegelbild. Flickan i spegeln var en del utav Taylor som hon alltid velat dölja för alla andra. Det var en del av hennes personlighet som hon kunde låta sig själv tas upp utav när saker och ting blev jobbiga. När tysta och blyga Taylor inte orkade vara så himla tyst och blyg längre så kunde hon åka iväg till sin pappa som bodde i stan. Där kände ingen henne så som hon varit sedan hon var ett barn. Hennes vänner där kände henne som en sprallig, galen tjej som älskade att festa och ha kul. Taylor var verkligen båda två utav de där flickorna, men att vara den lite mer festliga delen utav sig själv i den lilla småstaden hon vuxit upp i kändes så fel på så många sätt.Och nu skulle hon gå till skolan i korta shorts, magtröja, klackar (!), och tillfixad i både hår och ansikte. Hon hade håret utsläppt, men i mer korkskruvade lockar än de vanliga vilda lockarna. Hon hade smink och lösögonfransar (Taylor trodde hon gömt lösögonfransarna väl längst ner i sån byrålåda men Mandy hade ändå lyckats hitta dem på något konstigt sätt). Hon såg ut som en vardagligare version utav sitt 'vilda' jag.
 
När Taylor kommit fram till skolan gick hon direkt in istället för att vänta på Zack och visade upp sig för skolan. Allt ingick i steg ett utav planen; bara början, som Mandy kallade det. Det fanns inte en enda person i korridoren som inte tittade på henne. Hon kände hur kinderna hettade till och böjde genast ner huvudet. Mandy skulle få för det här.
    Väl framme vid sitt skåp vågade Taylor äntligen andas ut. Vid sitt skåp kunde hon åtminstone vända ryggen till alla som stirrade på henne. Allt det här för en kille, tänkte hon bittert. Det var då hon hörde hans röst och allt ljud i korridoren dog ut. Alla irriterade känslor blev som bortblåsta. Han ropade hennes namn och kom springades mot henne.
"Taylor! Där är du ju!" Zack stannade framför henne och hämtade andan. "Jag vaknade tidigt idag och kom i tid för en gångs skull, men när du inte stod där trodde jag att jag tittat fel på klockan eller något". Det var då han reflekterade över hennes ansikte. Och sedan hennes kläder. Och därefter hur mycket av sig själv hon faktiskt visade upp. Han spärrade upp ögonen och hakan hängde.
"Vad i helvete..." sa han lite tyst medan han granskade henne. Det var oerhört pinsamt att bli så inkollad utav sin bästa vän, men hon tvingade sig själv att vara kall och kontrollerad, som Mandy sagt.
"Jag orkade inte vänta på dig idag bara" svarade hon kort och gick sedan där ifrån med långa kliv. Mandy mötte henne i korridoren.
"Wow, du ser verkligen..wow! Och Zack.." sa hon och såg belåtet på medan Zack såg dum ut, fortfarande ståendes vid Taylors skåp. "Jag är officiellt ett geni" sa hon sedan stolt och började gå lite snabbare. Taylor himlade med ögonen, men ett litet leende smög sig fram på hennes läppar när Mandy uppslukades av sig själv. Steg ett utav planen hade trots allt fungerat bättre än vad Taylor ens vågat föreställa sig och hon höll sedan motvilligt med om att Mandy visste vad hon höll på med. Mandy blev som ett litet barn på julafton och hennes ögon glittrade när hon vände sig mot Taylor och sa att de snart kunde inleda steg två; dissen.
"Om han kallar det där en diss, så kommer han kalla den riktiga dissen för helvetet!" Taylor stirrade förundrat på Mandy innan hon svarade.
"Jag är orolig för dig, vet du det? Jag tror att du behöver hjälp". Mandy ignorerade henne, precis som vanligt, och började babbla på om att deras naturkunsapslärare ställde för höga krav på de nya eleverna. Taylor skrattade och lovade att om planen skulle fungera så skulle hon hjälpa Mandy med ämnena hon hamnade efter i. Mandy log belåtet och varnade Taylor om att hon skulle få mycket att göra. De skrattade båda två tillsammans på väg in till första lektionen, medan stackars Zack fortfarande stod vid Taylors skåp och såg dum ut.
 

From This to that! (lägger över grejor)

Taylor;
 
"Okej, visa mig din garderob, Offer!" sa Mandy glatt. Taylor suckade och öppnade sin garderob. Det automatiska  ljuset slogs på och Taylor stod med armarna i kors och försökte att inte se så road ut när Mandy stirrade med stora ögon och hängande haka.
 
Mandy:

När Taylor öppnat dörren till sin garderob kunde inte Mandy låta bli att tappa hakan. Det var praktiskt taget omöjligt att inte göra det. Det var en gigantisk walk in-closet som innehöll så mycket kläder, skor och väskor att det började klia i Mandys fingrar. I början av rummet fanns en massa skor, väskor och jackor. Längre in började hyllor och långa rader av upphängda tjocktröjor eller allmänt stora tröjor. Mandy höjde ena ögonbrynet och stirrade på Taylor, som bara ryckte på axlarna till svar. Mandy gick längre in och kom till en del av jeans, shorts och leggings. Hon började nästan undra om hennes lilla offer bara hade enkla tråkiga kläder, men när hon kom längre in i garderoben spreds ett brett leende på hennes läppar. Där hängde alla möjliga snygga klänningar, kjolar, jeans, shorts och tröjor. Inte en enda tjocktröja, inte ett enda par mjukisbyxor. Bara snygga kläder. När Mandy tog sig en närmare titt hittade hon en chanel-klänning. Den var ljusrosa och ganska kort, men otroligt söt. Den perfekta blandningen mellan gullig och sexig. Mandy hade suktat efter en sån enda sedan den kommit ut i butik för två månader sedan.
"Var fick du tag på det här?" frågade hon drömmande.
"Jag fick den av min pappa" svarade Taylor nästan oberört. "Han är chef för en modellagentur inne i storstan och får oftast kläder för specialpris eller helt gratis". Mandy stirrade på Taylor.
"Och du använder inte kläderna i skolan för att..?!" frågade hon sedan lite upprört.
"Jag tycker inte att jag behöver använda kläder som kostar över 500 dollar i skolan eftersom att det är för uppklätt och jag riskerar att förstöra dem" sa hon bara enkelt som svar. Sedan log hon när hon såg Mandys ansiktsuttryck. "Jag använder dem bara på speciella tillfällen eller om jag åker nån stans"
"Då använder du dem ju aldrig!" ropade Mandy anklagande medan hon tog för givet att Taylor var en tjej som aldrig lämnade staden. 
"Hur kan du vara så säker på det" mumlade Taylor buttert, vilket Mandy värderade som något inte värt att besvara.
"Så vad ska jag tvinga på dig imorgon?" sa hon glatt istället.

large_1_51f02c32ddf2b3281d67d873.jpg

Vid klockan nio hade Mandy gått igenom de 'värdefulla' delarna av Taylors garderob och valt ut en enkel, men snygg outfit till henne. Den bestod utav ett par jeansshorts, Diesel, en luftig rosa magtröja, chanel,som det stod "fuck" på och ett par knytbara klackar med amerikanska flaggan som tillhörde något europeiskt märke som Mandy inte kände till. Taylor såg skeptiskt på outfitten.
"Ska jag verkligen gå så där?" frågade hon. "Då kan jag lika gärna ta på mig en cheer-uniform, komma inspringades på skolan och skrika 'GO BEAVERS!!!'"
"Du bara överdriver" svarade Mandy medan hon nätt och jämt höll tillbaka en skrattattack. "Nu till nästa viktiga del i operation 'get Taylor out of the friendzone'; ditt ansikte och hår"
"Vad är det för fel på det?" frågade Taylor lite irriterat.
"Inget, egentliget" fick hon till svar. "Men dina glasögon framhäver inte precis ditt ansikte, och ditt hår är jättegulligt lockigt... men när drog du en hårborste genom den där kalufsen sist?" Taylor tittade ner i golvet och verkade låtsas som om det regnade. "My point" fortsatte hon. "Så har du linser? Det kan underlätta, eftersom att jag nu konfiskerar dina glasögon, så antingen trycker du in linserna, eller så får du vara blind tills på fredag kväll"
"Jag har linser" muttrade Taylor till svar. Mandy log av att vara underhållen. Fredagen skulle bli den bästa dagen på länge. Hon kunde knappt vänta tills hon fick se Zacks snopna min, eller resten av skolans ansiktsuttryck heller för den delen.

large_51f02c44e087c35beab24a57.jpg

From This to that! (lägger över grejor)

(Lite info bara hjärtegull så att nu inte blir mentalt förvirrade; jag byter från och med nu sätt att skriva samtal och tankar med xD Så att det blir mer lättläst!)
 
Mandy;
-Jenna! Hej! svarade hon och gick från glad till orolig. Varför ringde hon när hon bara kunde skrivit ett sms? Det var säkert inget! övertygade Mandy sig själv direkt. Hon kanske bara inte kunde eller orkade smsa det.
-Ehm, Mandy... Förlåt, jag vet inte hur jag ska säga det här, men... asså... Alex, hon pausade. Alex har varit otrogen.
 
Taylor:

Veckan hade gått minst sagt fort. Det var redan torsdag och Taylor hade försökt vara så manupilativ under veckan som hon kunde för att få ut någon typ av information av Mandy och hennes mästerliga 'plan'. Men Mandy hade antingen ignorerat hennes försök att få henne och snacka, eller bytt samtalsämne. Det hade gått Taylor på nerverna och hållit henne vaken om nätterna. Vanligtvis var det på grund av Zack, men variation kan vara nödvändigt ibland, eller hur? Men nu var det äntligen torsdag och Mandy skulle komma hem till Taylor och granska hennes garderob, vilken var lite oroande. Vad som än hände som fick Mandy inte gå tillden delen av hennes garderob...
 
På väg ner till köket mötte Taylor sin mamma.
"Hej, hjärtat" sa hon. "Hur var det i skolan idag?". Taylor såg på sin mamma och log. Hon såg alltid så lycklig ut när hon lagade mat. Det var verkligen hennes passion och trots att hon stod på ett exlusivt bageri inne i stan hela dagarna så var hon alltid lycklig över att komma hem och få ställa sig och börja med kvällsmaten. Taylors mamma hade liknande blond lockigt hår som Taylor, fast det var uppsatt i en liten knut bak i nacken och endast några få lockar hade lyckats smita från håruppsättningen. Hennes ögon var ljusgröna, istället för ljusblå som Taylors, och hon hade vackra drag.
"Det var okej. Vi fick gå tidigare för Miss Hoyle var sjuk, så det blev ingen samhällskunskap" svarade hon och gick fram till sin mamma för att ge enne en kyss på hjässan. Taylors mamma var mycket kortare än henne, men minst lika smal. Taylors längd kom från hennes pappa.
"Jaha, vad trevligt" svarade hennes mamma och flinade lite. "Skulle den där nya tjejen komma över idag?" frågade hon sedan.
"Hm, ja. Mandy." svarade Taylor frånvarande. Hon var upptagen med ett nybakat bröd som låg färdigskuret på matbordet.
"Ska hon äta här?" frågade hon otåligt. Taylor såg upp på sin mamma och visste att hon tänkte bjuda Mandy på mat oavseett vad, så hon tänkte inte slösa någon tid med att förklara att Mandy förmodligen redan ätit. Dessutom var det redan dukat för mer än två.
"Ja, det tror jag nog" svarade hon istället.
"Okej, då så!" svarade hon nöjt och vände sig mot spisen.
Inte långt efter det ringde det på dörren och innan Taylor hunnit resa sig upp hade Mandy öppnat dörren. Så fort hon fått syn på Taylor log hon och gick in i köket, men skorna på. Hon hade på sig ett par röda pumps som Taylor kände igen. Hon hade liknande som hon fått av sin pappa. De hade kostat 1 200 dollar. Det var tur att Taylors mamma hade fått en bra personbeskrivning av Mandy, annars hade hon nog stått och stirrat på hennes ohövlighet.
"Precis lagom till maten, Mandy!" sa Taylors mamma glatt. "Jag heter Jenni" sa hon sedan och räckte fram handen till Mandy och förvånansvärt nog så tog Mandy henens hand och skakade den.
"Trevligt att träffas, Jenni!" sa hon och log charmigt. Mandy var verkligen bra på första intryck, om hon verkligen ville. Det märktes för Taylors mamam log gillande och verklade helt glömt att hon stigit på utan att någon öppnat dörren och dessutom hade skona på sin inomhus.
 
Efter maten drog sig Taylor och Mandy upp på hennes rum för att Mandy skulle kunna ge henne moderåd. Som om jag skulle behöva hennes hjälp tänkte Taylor tröttsamt. Jag är inte tappad bakom en vagn. 
"Okej, visa mig din garderob, Offer!" sa Mandy glatt. Taylor suckade och öppnade sin garderob. Det automatiska  ljuset slogs på och Taylor stod med armarna i kors och försökte att inte se så road ut när Mandy stirrade med stora ögon och hängande haka.

tumblr_mh2w9mVBA91s0cbsbo1_500_large.jpg

From This to that! (lägger över grejor)

Taylor;
 Taylor vred lite på huvudet och såg på Mandy, och där efter på hennes skor. Vem tar på sig ett par 1 700 dollars-pumps till skolan? Hon suckade och skakade på huvudet.
-Jag hoppas du vet vad du pratar om, var allt hon sa innan hon lät värmen och den eviga sommaren omfamna hennes bara armar.
 
Mandy
Att behöva vänta på bussen var ren och skär tortyr. Det var nästan som om hennes föräldrar och hennes morbror uppfunnit bussväntandet bara för att hon skulle få plågas mer medan hon vistades i den lilla hålan. "Jag hoppas du vet vad du pratar om". Vilken förolämpning! Offret hade sagt det som att det faktiskt fanns en risk att Mandy inte hade koll. Men det spelade ingen roll att hon tvivlade på Mandy eftersom hon ändå anförtrodde sig henne sitt kärleksliv.
    Äntligen såg Mandy det gula lilla fordonet som de vågade kalla för "lämpligt fordon" komma mot skolan. SJälvklart kröp bussen fram, som att den hånade henne. Mandy lade tygnden på ena höften och suckade högljutt medan hon himlade med ögonen. Då fick hon syn på Jake. Han hoppade upp på sin motorcykel och lyfte upp hjälmen. Innan han tog på sig den såg han hur Mandy granskade honom. Han respons mot henne var så arrogant att Mandy ville spy. Han såg kort på henne, gav henne en granskning som ledde till ett flin och drog på sin hjälmen. Blicken hade inte utstrålad som att han gillade vad han såg, utan mera åt "Vad gulligt att du tycker jag är snygg men du når inte upp till mina krav" hållet. Den killen gick henne verkligen på nerverna. Men just som han dragit iväg med sin vidriga självsäkerhet så dök bussen upp framför Mandy och hon kunde kliva på med den tröstande känslan av att en hemsk dag snart var över. Dock slutade hon känna tröst då hon insåg att ännu en sådan dag väntade henne. Och ännu en, och ännu en...
 
                                                                    ~~~~~~~~
 
Väl 'hemma' så kände hon sig helt och hållet utpumpad. Hon var inte van vid värmen och hon dog innombords när hon tänkte på hur varmt vissa gick klädda. Hon gick in till sitt rum och slängde sig på sängen. Den var sval och skön och det tog henne ett tag innan hon insåg att rummet var riktigt svalt och skönt. 
-Visst är det skönt? hörde hon Joe säga. När hon satte sig upp stod han lutad i dörröppningen och log. Mandy stirrade på honom, lite för trött för att förstå riktigt vad som hände. Joe skrattade.
-Jag slog på AC:n så fort det började bli varmt. Jag minns hur din mamma var sist hon hälsade på här, så jag tänkte att om du hade mer av din pappas gener, som är den mest värmekänsliga man jag träffat, så är det lika bra att sänka värmen.
     Mandy såg på sin morbror. Hon ahde hört honom prata, hon hade hört vad han sa, hon hade förstått... Ändå stirrade hon bara på honom som en idiot men hon kunde inte sluta. Joe skrattade ännu en gång.
-Känner du dig yr, Mandy? Mandy nickade som svar.
-Har du druckit som du ska? Eller ätit som du ska? Jag vet att det är ett tag kvar innan det blir varmt i New York och att du inte brukar behöva äta och dricka så mycket i februari, men du är inte i New York nu.
    Mandy samlade sig och svarade trött:
-Ge mig vatten då.
    Joe gick ut i hallen och kom tillbaka med en bricka som var fylld av lite mackor, frukt, ett stort glas och en stor kanna full med vatten. Det klirrade från brickan och då såg Mandy att kannan med vatten var full av is. Han ställde ner brickan bredvid Mandys säng. Innan han gick sa han ursäktande:
-Ät helst upp allt. Det kommer att bli sen middag idag. Jag har fortfarande mycket att göra och Jake kommer inte komma förrän vid klockan 5 ungefär. Joe stannade upp en stund och fortsatte med en glimt i ögat:
-Och jag antar att du inte vill hjälpa mig?
    Mandy skrattade lätt som svar.
 
Medan hon satt där och åt och drack för sig själv började tankarna skena iväg tillbaka till New York. Hur hade hon kunnat sluta tänka på sin underbara hemstad så snabbt? Det hade bara gått en dag och hon var redan engagerad i ett nytt projekt. Att ha Offret i sina tankar hade fått henne helt att inte tänka på allt hon saknade. Eftermiddagsshoppingen, starbucks-frukost, åka till och från skolan med Alex...Alex. Gud så innerligt hon saknade sin älskade Alex. Mandy plockade upp sin mobil. Inte ett enda sms, varken från sina vänner eller från Alex. De brukade alltid smsa varandra. Hennes vänner hade lovat att höra av sig. Då surrade det till i hennes telefon. Ett sms från Jenna. Hon var den lite mer tysta och snälla i deras grupp av vänner. Det var itne så att hon var blyg och tillbakadragen. Hon var lite som den bättre versionen av alla vännerna. Hon var populär och snygg, hennes föräldrar var rika och hon hade en grymt snygg pojkvän. Alla älskade henne. Hon var den bra populära tjejen helt enkelt.
"Hur är det, hjärtat? :) Jag saknade dig i skolan idag. BTW så kunde jag inte skriva igår... Hade lite problem med Trish Parks" 
Trish Parks var en av de mest utstötta av vännerna. Ingen tyckte egentligen om henne men eftersom att hennes pappa ägde ett par gallerior i New York så var det en bra sak att ha henne som vän om man säger så.
    Mandy svarade med sms-vana fingrar:
"Det är helt okej... Visst jag bor på landet och massa skit, men rik morbror = det går att leva med.
Det var skittråkigt i skolan utan er. Vad är det med Trish?"
    Mandys mage vände sig plötsligt ut och in medan hon väntade på svaret. Hon var så rädd för vad svaret skulle bli. Trish hade alltid varit intresserad av Alex och det faktum att Mandy kom på dem att hångla sönder på en fest för ett och ett halvt år sen gjorde henne inte lugnare. Alex hade varit otrogen den gången för även om han fick det att låta som att han varit superfull och att hon tog steget, så visste Mandy att Trish aldrig tog steget och enligt alla deras vänner så hade han knappt druckit alls den kvällen. Men han hade bönat och bett om ursäkt. Han hade till och med gråtit inför henne och hon kunde inte leva utan honom. Hon behövde honom och han älskade henne jättemycket. Vem skulle inte älska någon som var så snygg, sexig och underbar som Mandy? Nej, han hade inte varit otrogen igen. Mandy lugnade ner sig själv med ännu ett glas isvatten och lade sig sedan ner på sängen. Hon kände hur hon började slumra in men innan ögonlockens tygnd hann ta över ringde telefonen.
-Mm? fick hon fram med halvvaken röst.
-Hej Mandy.. Det är Jenna.
    Mandy satte sig direkt upp och ögonen blev plötsligt pigga och klara.
-Jenna! Hej! svarade hon och gick från glad till orolig. Varför ringde hon när hon bara kunde skrivit ett sms? Det var säkert inget! övertygade Mandy sig själv direkt. Hon kanske bara inte kunde eller orkade smsa det.
-Ehm, Mandy... Förlåt, jag vet inte hur jag ska säga det här, men... asså... Alex, hon pausade. Alex har varit otrogen.

tumblr_miw87cgaxf1s10hqeo1_250_large_513f25c5e087c304f363d32b.jpg

From This to that! (lägger över grejor)

Zack; 
-Så att jag kommer ihåg ditt namn rätt, sa hon flörtigt medan hon log. Jag måste verkligen lägga ditt namn på minnet, Zack. 
Hon log och höjde ena ögonbrynet och därefter gick hon iväg och lämnade Zack gapandes i korridoren.
 

Taylor
Smärtan, svartsjukan, oron, en snar framtid. Zack och Mandy, kyssandes mot en vägg i skolan, inför alla, inför Taylor. Veta att de skrattade med varandra, låg hemma hos honom och kysstes och en massa annat Taylor inte ens vågade tänka på. Allt detta sköljde över Taylors trasiga hjärta som en gigantisk våg på några sekunder, sekunderna det tog för henne att tappa sitt block hon satt och skrev i och pennan som skapade allt hon ville dölja i blocket. Mandy, den äckliga lilla...! Taylor stod inte ut. Den lilla New York-slampan hade inte ens varit där i en dag. En dag! Och redan var hon och klängde på Zack av alla underbara människor.
    Mandy gick lite för nära honom och sa något som fick honom att forma sin vackra mun till ett gapande hål som skrek "ÖVERASKAD!". Zack följde Mandy med blicken när hon gick ifrån honom och Taylor granskade Zack med uppspärrade ögon som utstrålade sorg och smärta, ett trasigt hjärta vars plåster snart skulle ramla av. Hon klarade inte av någon mer. Det räckte med hans flickvän-på-lördag tjej. Om han bara visste hur mycket han sårade henne, hur mycket han plågade henne, hur mycket hon plockades i sär bit för bit varje gång han alltid såg på tjejer som var allt Taylor inte var.
   Mandy chockade Taylor när hon helt plötsligt stod framför henne och höll i hennes block. Hon inte bara höll det, utan läste i det också.
 - Seriöst, är det här vad jag tror det är? sa hon roande och log ett oerhört irriterande flin. Kärlekstexter?
Mandy skrattade högt, inte förudmjukande, men det fanns ändå något retsamt bakom skrattet.
     Taylor försökte rycka blocket ur Mandys grepp innan hon hann läsa igenom hela blocket, men misslyckades.
- " You're the reason for all the pain, you're the ache in my heart. The reason Why, the reason why why why! You're the reason for all the happiness, you're the bandage on my heart. The reason...".
Mandy blev tyst.
 - Är det här sångtexter? frågade Mandy lite indragen i texten.
    Taylor tog sin chans och lyckades rycka blocket från Mandy.
- Du är ju asbra! Kan du sjunga också?
- Nej, ljög Taylor. Släpp det! De här, fortsatte hon och pekade på blocket, är riktigt privata. Ingen har fått läsa dem, inte ens Zack.
   Mandy fnös och mumlade något i stil med "Jag undrar varför..". Därefter blev det tyst ett tag. Taylor tog tillslut ett djupt andetag och suckade.
 - Ville du något speciellt eller?
   Mandy log. Hon såg ut att vara full i fanskap och samtidigt något leksamt. Lite som en kattunge, eller ett litet busigt barn. Som att hon lekte med henne, som om allt var en kul lek.
-Faktiskt, sa hon nu med sin vanliga djävulska stämma, så ville jag något. Den där lilla showen där inne med Zack? Åh, se inte så chockad och dum ut, klart jag vet att du tittade. Det var bara för att få din uppmärksamhet. Jag vill hjälpa dig. Du är mitt projekt!
   Hon sa allt med sådan lycka, sådan..Mandy-aktighet. Det fanns inget annat sätt att beskriva det på.
-Jag behöver inte din hjälp, svarade Taylor torrt och började plocka ihop sina saker. 
Det var ingen idé att förneka något. Mandy visste. Det är svårt att tro, tänkte Taylor, att någon som henne kan vara så uppmärksam.
- Ja, för det går ju sååååå bra för dig nu, Offer. Jättebra. Killen du är dödligt kär i, som för övrigt är din bästa vän, är så lätt att flörta med, få att gilla en, att man kunde tro han var prostituerad eller något.
   Mandy tog en kort paus och fortsatte sedan:
-Du behöver mig, för du vet inte hur du ska göra för att få honom att gilla dig, men, uppenbarligen, så gör jag det. Och jag behöver dig, för att överleva tiden jag blir tvingad att bo här. Vad säger du? Deal? 
   Mandy räckte fram sin hand. Taylor stirrade på den ett bra tag. Det var som att världen stannade upp. Hennes fantasi skenade iväg för ett ögonblick och hon tyckte nästan att det kändes som att hon höll på att ingå ett avtal med djävulen själv. Det ryckte till i hennes mungipor, vilket Mandy självklart ignorerade, och hon tog djävulens hand i ett fast grepp. Taylor släppte greppet fort, som att hon var rädd och bränna sig eller något och suckade ännu en gång.
- Jag vet dock inte hur du tänkt göra det. Han har praktiskt taget flicken, visste du det?
   Mandy log och hennes ögon smalnade, något som fick henne att se ut som en ond katt av något slag.
-Jag har alltid älskat en utmaning, sa hon leendes och granskade Taylor, som för att göra sig extra förstådd. Taylor kunde inte låta bli att skratta till lite lätt, eftersom hon insåg deras olikheter så extremt tydligt efter det. De kläder som var uppklätt för Taylor var ett modeoffer för Mandy.
-Det kommer vara dryg som fan, jobbigt som fan, sa Mandy skapligt allvarligt. Men det kommer att ha varit värt det!

152629874841523848_owqt2g0e_c_large.jpg

~~~~~~
 
Mandy och Taylor började gå bort från eleverna som satt ute i solen och gick istället till ett avlägset träd där det inte fanns några elever som kunde störa. Trädet var stort och lysande grönt. Otroligt vackert. Taylor tyckte det såg tålmodigt ut på något sätt. Hon visste inte riktigt varför, men hon kunde inte låta bli att älska trädet. Ibland gick hon dit för att tänka. Ibland för att kunna sluta tänka.
- Det här blir perfekt! sa Mandy och lät nöjd. Nu, min plan.
   Taylor höjde sitt ena ögonbryn och såg på Mandy.
-Har du redan en plan? sa hon skeptiskt.
-Det är klart jag har! Lilla Offret mitt, en bra mentor har alltid en plan.
   Taylor orkade inte bry sig om att hon kallade henne för Offret. Hon orkade helt enkelt inte tänka ut varför hon valt att kalla henne för det, men hon antog att det var för hon skulle få bli Mandys tidsfördriv.
-Och vad är din otroliga plan då? sa Taylor oberört, nästan uttråkad. Hon ville inte låta för nöjd så att Mandy skulle tro att hon kunde styra och ställa med Taylor, får göra som hon ville. Taylor tänkte inte låta sig köras runt med, bara för att hon behövde lite hjälp.
   Mandy flinade ett otroligt irriterande flin och svarade:
-Jag kan inte berätta den.
-Vad är då anledningen till att vi gått hit, och skolkar biologin? sa Taylor upprört och började gå bort från trädet. Det stressade inte upp Mandy. Istället satte hon sig ner på huk.
-Kom hit, Taylor. Jag behöver låna din tjocktröja. Du behöver den ändå inte när det är så sjukt varmt ute. Seriöst, jag fattar inte ens hur du överlever!
Taylor suckade och tog av sig sin pappas college-tröja och kastade den till Mandy.
-Jag är van vid värmen, Mandy. Visst är det lite varmt, men jag är inte bekväm i att gå runt och visa upp mig så här, sa hon och gjorde en nästan frustrerad gest åt sig själv och skakade på huvudet.
   Mandy stirrade på henne med något idiot-förklarande i blicken.
-Du tycker väl inte att du är tjock? sa hon väldigt irriterat.
   Taylor kunde inte hålla sig. Hon brast ut i skratt och satte sig ner brevid Mandy, som satt på hennes tröja och såg, nu mera, chockad ut. 
-Nej, svarade hon när hon lugnat ner sig lite. Jag tycker jag är för smal. Jag vill se lite större ut. Jag önskar jag hade kurvor, och om jag kan få folk att tro att jag har det genom att använda stora tröjor, så visst. Dessutom, sa hon och fnittrade till lite, så är det otroligt bekvämt.
   Mandy skakade tröttsamt på huvudet. Därefter blev det tyst en stund, bortsätt från Taylor lätta fniss-attacker som kom och gick mellan minutrarna som gick. Därefter sa Mandy, som om hon låtsades att tidigare samtalsämne aldrig hänt:
-Du ska sova hos mig i helgen.
   Taylor stirrade lite chockat på henne.
-Jag kan inte. Jag ska...
-Du kan visst, avbröt Mandy. Jag vet vad du tänker säga. "Jag ska träffa Zack!", men icke, det ska du inte! Du ska vara med mig, fredag till söndag, och han får inte veta något.
   Taylor såg chockerat på Mandy med stora ögon, komplett överaskad. Hon öppnade munnen för att säga något, men glömde bort det. Varför fick hon inte säga något till Zack? Hon ville ju umgås med honom så mycket hon kunde nu innan han fick sin nya flickvän.
Mandy fortsatte oberört och såg upp i trädkronan:
-Klä dig snyggt, riktigt snygg, på fredag till skolan. Inga glasögon oavsett om du har linser eller inte, inga gigantiska tröjor, speciellt inte om det är över 20 grader! Bara ben, mycket hud... Se så sexig ut som möjligt.
-Jag vet inte om du vet vem du pratar med, sa Taylor lugnt och såg upp i trädkronan hon med, mindre chockad nu, men jag är inte precis ett proffs på att klä mig sexig.
   Mandy log brett och skrattade till lite lätt.
-Lilla hjärtat, det hade jag inte förväntat mig.
   Det var något, nästabn förnedrande, i 'smeknamnen' hon fick av Mandy. De gick henne på nerverna.
-Jag hjälper dig under veckan att gå igenom din garderob, och i värsta fall, shoppa nya kläder. 
    Taylor vred lite på huvudet och såg på Mandy, och där efter på hennes skor. Vem tar på sig ett par 1 700 dollars-pumps till skolan? Hon suckade och skakade på huvudet.
-Jag hoppas du vet vad du pratar om, var allt hon sa innan hon lät värmen och den eviga sommaren omfamna hennes bara armar.

A1TCp9LCcAAlf2o_large.jpg

From This to that! (lägger över grejor)

Mandy;
-Hej, Zack, var det va? sa hon flörtigt och sneglade mot Taylor som tappat sin penna och sitt block och stirrade åt deras håll.
 
Zack:
Zack gick och muttrade för sig själv. Det var väl självklart att han fortfarande var sur? Jävla Taylor. Sedan avbröt han sitt surande och flinade lite. Därefter skrattade han tyst åt sig själv. Han var verkligen patetisk. En tjej, EN tjej hade dissat honom, och han hade blivit 'sur' för att Taylor retats lite? Zack suckade lätt och satte händerna i fickorna medan han gick längs korridoren. Han kunde itne vara arg på Taylor. Det gick bara inte. Den senaste gången han blivit arg på henne var när hon blivit mobbad när de var 11 och hon hade bara stått där och tagit skit. Efter att han försvarat henne, så hade stått och skällt ut henne i säkert 20 minuter för att hon inte sagt ifrån. Hur kunde någon någonsin kalla den underbart snälla varelsen för ful? Långa snygga ben, sjukt snyggt hår och otroligt söt, med eller utan sina glasögon. Nördig? ja men visst! Men ful? Inte en chans!
-Avundsjuka idioter, mumlade han tyst medan han log, allt bredare, ensam i korridoren.
Han lyfte på huvudet och såg Mandy sitta och prata med Veronica, Carmen, Annie och Olive. Det var väl klart att de pratade med varandra! Perfekt matchning, tänkte Zack. Men han kunde inte låta bli att tycka att Mandy var dödligt snygg, vilket irriterade honom ännu mera. Zack förflyttade blicken och tittade ut och där satt Taylor och skrev i sitt superhemliga anteckningsblock. Han hade aldrig fått sett vad som fanns i. Alltid när han frågade så rodnade hon bara och sa att det itne var något speciellt, men att han absolut inte fick titta! Han hade lovat att aldrig göra det, och när Zack lovat något, så höll han det, oavsett hur jobbigt det än var.
Precis då hörde han de bekanta ljudet från de blåa pumpsen och Mandy stod framför honom.
-Hej, Zack, var det va? sa hon onödigt flörtigt och höjde på ögonbrynet. Det såg nästan ut som att hon sneglade bakåt, men Zack tänkte att det säkert varit inbillning.
"Zack, var det va?". Vilken jävla bitch! Att hon låtsades glöt hans namn, för att inte verka för intresserad, men ändå tillräckligt för att få hans uppmärksamhet.
Zack stirrade på henne, chokerat.
-Eh, ja.. fick han fram till slut.
Vilket patetiskt svar! Samla dig, din tönt!
-Vadå då? fortsatte han, lite mer samlat och självsäkert. Då insåg han att han måste låtit mycket mer nedvärderande än vad han trott i sitt första osäkra svar, för hon såg faktiskt chockad ut över hur han svarat henne. Dock så varade chocken bara i någon sekund innan hon samlat ihop sig igen.
-Så att jag kommer ihåg ditt namn rätt, sa hon flörtigt medan hon log. Jag måste verkligen lägga ditt namn på minnet, Zack. 
Hon log och höjde ena ögonbrynet och därefter gick hon iväg och lämnade Zack gapandes i korridoren.

elephant-splash_large_50a900549606ee20c6a1e878.jpg

From This to that! (lägger över grejor)

Taylor;
Hennes tankar avbröts av att hon såg Mandy gåendes med snabba steg mot henne. Hon var bestämd och målmedveten. Taylor himlade lätt med ögonen.
-Jag vet din hemlighet, sa hon och log ett retsamt leende.
 
Mandy:
Där gick hon och såg tankspridd ut. Där gick hon och smålog. Impulsen tog över Mandy och hon kunde inte hejda sig själv. Hennes små steg övergick i långa kvicka steg som efterlämnade ett högt ljud efter sig genom korridoren. Det nästan kliade i fingrarna och hon var så exalterad att hon inte kunde dölja hur självbelåten hon var. All hennes extas övergick till ett flin. Ett flin som tog fram allt som var jävligt med henne, allt som var retsamt.
Hon hade stannat och stod nu, ansikte mot ansikte, med Offret.
-Jag vet din hemlighet, sa hon självbelåtet.
Taylor stirrade chokerat på Mandy innan hon tog sig någolunda samman och svarade:
-Va? Vad menar du?
Hon försökte håll sig lugn i ansiktet. Ett uppdrag utan framgång. Mandy höjde ena ögonbrynet och såg mer självbelåten ut än vad hon gjort tidigare.
-Du vet exakt vad jag menar. Det kan inte vara lätt. Att vara hopplöst kär i sin bästa vän, menar jag.
Taylor såg på henne, nu med en lätt irritation i blicken.
-Har du slagit i huvudet? Eller kanske bara andats in för mycket avgaser i New York? Han är som en bror för mig. 
Det kaxiga i hennes svar överaskade Mandy, men gjorde också konversationen mer intressant. Hon skulle få tjafsa emot.
-Jag kanske har slagit i huvudet. Jag har garanterat andats in för mycket avgaser, men vi vet båda två att det inte har något med saken att göra. Du är kär i Zack.
När Mandy såg Taylors min skrattade hon till lite.
-Var det väldigt jobbigt att han flörtade med mig? Eller är du van? Jag hörde av Carmen att han är populär hos tjejerna.
Taylor verkade samla sig. Hon sträckte lite på ryggen och svarade med lugn röst:
-Du hade inte kunnat ha mer fel. Du kan väl gå iväg och sköta ditt egna liv, så gör jag detsamma, okej?
Hon log ett lätt leende, lutade lite på huvudet och gick därifrån.
Var det en bitchs blick hon sett där? Offret såg det nog bara som ett avslut på ämnet, men Mandy tog det som en utmaning. Hon hade inte förväntat sig världens erkännande om hur dödligt kär hon var i sin bästa vän. Hon hade fått precis vad hon var ute efter. Ett progekt. Ett perfekt tidsfördriv i en liten skitstad utan drama. Det här var kanske vad de behövde. De behövde en Mandy för att liva upp stämningen. 
Mandy vände sig om och såg Taylors ryggtavla försvinna längre och längre bort när hon sa tyst för sig själv, även om det var menat till Taylor:
-Gumman, det här är bara början.
 
På lunchrasten så satt Mandy med Veronica och hennes gäng (bland annat, Carmen) och pratade. Eller, rättare sagt, så blev Mandy utfrågad.
-Så hur är det att bo i New York? sa en tjej som Mandy förträngt namnet på.
Mandy ryckte lätt på axlarna.
-Som att bo här, antar jag, fast bättre.
Tjejerna log lite tveksamt och tog en kort paus innan de hämtat sig från den dominanta attacket Mandy kastat ur sig.
-Vart har du köpt de där skorna? sa Carmen. De är så snygga att jag tror jag kommer svimma eller nått!
Mandy hade kunnat berätta exalterat om hur hon nästan fått slita skorna ur en annan tjejs händer. Hur hon inte fått tag i dem och hur tjejen skulle betalat i kassan, men inte hade råd att betala de svindyra Jimmi Choo-pumpsen för 1 695 dollar. Men hon la bara ner sån tid på vänner. De här tjejerna skulle bara vara hennes back up tills hon fick lämna skithålan hon var strandsatt i.
-I en Jimmy Choo-butik, svarade hon ointresserat.
Tjejerna märkte hur ointresserad hon var och slutade ställa frågor. Istället började de diskutera om nån supersnygg kille.
Mandy vände blicken mot fönstret och granskade Offret där hon satt med något anteckningsblock och skrev. Hon såg avslappnad och fridfull ut när hon satt ute i solen och skrev. Ute i solen. Hur kunde hon sitta i solen med leggings?! Det var säkert närmare 30 grader ute och där satt hon i en tjocktröja och leggings. Mandy satt precis vid luftkonditionen i shorts och undrade ifall hon skulle smälta bort. Taylor tittade upp och stirrade ut i tomma luften. Hon tänkte säkert på vad hon fått höra idag. Det var säkert hennes första konfrontation.
Mandy granskade hennes ansikte och såg helt plötsligt saker hon inte tänkt på. En perfekt slät hy, klarblåa ögon och ett lätt leende som lurade på läpparna. Hon såg hennes skinande guldblonda hår som föll ner i lockar runt hennes huvud. Hon var vacker. Om hon bara slutade dölja det så mycket bakom förstora tröjor och omatchade kläder och faktiskt la ner lite tid på sig själv så skulle Zack garanterat varit hennes.
Då slog det henne. Den perfekta idén. Den perfekta planen.
Precis då gick Zack förbi. Mandy såg på honom och tittade sedan ut på Taylor igen för att se ifall hon såg på honom. Dumt gjort. Det var väl klart att hon gjorde! Mandy log och gick fram till Zack.
-Hej, Zack, var det va? sa hon flörtigt och sneglade mot Taylor som tappat sin penna och sitt block och stirrade åt deras håll.

mileyb_505f36969606ee776d1d8395.jpg

From This to that! (lägger över grejor)

Mandy;
Mandy log väldigt intresserat.
-Så, ska vi gå till mattelektionen eller? sa hon på sitt Let's-Make-Friends-sätt.
Carmen blev glad av responsen på från henne och de började gå mot klassrummet.
 
Taylor:
På väg ut från letionen såg Taylor Mandy prata med Carmen. Självklart hade Carmen gått fram. Säkert inte självmant. Hon hade nog blivit tillsagd av sin bidrottning, Veronica. Hon måste insett direkt vilken typ Mandy var, och sedan skickat någon som skulle intressera henne för att få med henne i deras gäng. Veronica var ingen dålig människa. Det fanns inga mobbare, och inga riktigt mobbade människor i skolan. Alla kände alla, därför var alla också skapligt trevliga mot alla. Men Veronica var den mest populära tjejen på skolan och det var uppenbart att hon ville ha Mandy med sig. En snygg, moderiktigt storstads-tjej hörde helt enkelt hemma hos henne.
En snygg, moderiktig storstads-tjej som verkade vara lyhörd. Taylor var inte helt säker, men hon hade en känsla av att hon upptäckt något nu på lektionen när hon stirrat på henne och Zack. Det hade varit något i blicken som gått från tom till upprymd. Som om hon visste direkt. Men så kunde det inte vara! Taylor hade varit dödskär i Zack i säkert 10 år nu, och ingen hade märkt något. Hur skulle då hon av alla människor märka det på några minuter?
Nej, det var helt enkelt inte möjligt. Släpp det, sa en röst innom henne. Om du överanalyserar så kommer det verkligen bli uppenbart. Hon beslöt sig för att lyssna på rösten och släppte det.
-Asså vad är det med dig? sa Zack och såg chockerat på Taylor.
-Va? Vad menar du? svarade hon förvirrat.
-Du är verkligen galet tankspridd, skrattade han lättsamt fram.
Zack la armen om Taylor och de gick längs korridoren.
-Jag sa att fröken Bitch verkar ha hittat mer passande vänner.
Taylor skrattade.
-Hur kan du fortfarande vara surig över att hon dissade dig? Asså, Zack, nu är du bara pinsam!
Zack tog bort armen och fnös. När han gick i förväg sänkte Taylor farten och såg honom gå. 10 år, och han hade inte märkt något. Över huvudtaget. Hon var lite patetiskt, hon med. De hade känt varandra i säkert 13 år. De hade som gyllene regel att inte ljuga om något för varandra. Taylor log lättsamt. Så många gånger hon brutit mot det löftet. Hon borde nästan ha gjort sig förtjänt av fängelsestraff för alla gånger hon brutit mot den gyllene regeln.
Hennes tankar avbröts av att hon såg Mandy gåendes med snabba steg mot henne. Hon var bestämd och målmedveten. Taylor himlade lätt med ögonen.
-Jag vet din hemlighet, sa hon och log ett retsamt leende.

tumblr_mafoloEp9P1rdvt9io1_500_large.jpg

from This to that! (lägger över grejor)

Taylor skrattade medan hon sa:
-Du behöver inte vara så sur för att du blev dis...
-Okej, då går jag nu då! avbröt han.
Taylor försökte samlade sig lite och gick efter honom medans hon fick en ny skrattattack.
 
Mandy:

Det sista hon hörde av Taylor, eller Offret som hon tänkte kalla henne för, var ett högt asgarv.
Mandy skakade lätt på huvudet och gick till rektorns kontor för att få sitt skåpnummer och ett schema.
 
Påväg till sitt skåp såg hon ett välbekant ansikte. Det var HAN! Idioten Jake. Varför var han tvungen att vara jämngammal med henne? Kunde han inte varit runt 22 istället, så hade hon kanske inte behövt se honom i skolan? 
När hon tittade upp från sitt skåp såg hon att han gick in i salen hon skulle gå till...
-Det här kan inte vara sant... mumlade hon tyst för sig själv med uppspärrade ögon. Det fick inte vara sant!
Hon stängde skåpet och gick med snabba steg till klassrummet och när hon klivit in i dörren så satt han redan ner, längst bak i klassrummet. Men han var inte den enda hon kände igen i det där klassrummet. Offret och Mr. JagTrorJagKanStötaPåVemJagVill satt också där, långt fram nära dörren. Mandy blundade en kort sekund och suckade djupt. Hon tittade upp och gick fram till läraren. Hon såg i ögonvrån att alla iaktog henne. 
-Hej! Du måste vara den nya eleven, sa läraren och log. Hon hade lite halvsneda tänder som var lätt gula. Förmodligen rökare. Hon hade brunt halvrisigt hår som gick till axlarna. Ansiktet var dock väldigt slätt och hon hade en enkel, men ändå fin sminkning. Om Mandy inte varit så petig av sig hade hon kunnat erkänna att hon var lite fin.
Som svar på påståendet så nickade hon bara och tvingade sig själv till ett lätt leende. Läraren log tillbaka.
-Jag är Miss. Cole. Vill du presentera dig själv, eller ska jag göra det åt dig?
Mandy ryckte på axlarna. Spelade det ens någon roll? Egentligen så brydde de sig nog ungefär lika mycket som hon tänkte bry sig om att lära sig allas namn... Inte alls.
Miss. Cole väntade på ett beslut av Mandy, så hon suckade väldigt lätt (och tyst) och började prata.
-Mitt namn är Mandy och jag kommer från New York, sa hon tröttsamt och ointresserat.
Det blev tyst.
-Är det inget mer du vill berätta om? sa Miss. Cole på ett lugnt och pedagogiskt sätt. Hon verkade verkligen trevlig, men nu var den spydiga kommentaren redan på gång, så hon kunde inte hindra sig själv.
-Tror du verkligen att någon här egentligen bryr sig om mitt efternamn, hur gammal jag är och varför jag flyttat? Det tror inte jag i alla fall, sa hon och satte sig ner på en tom plats brevid nån tjej med mörkbrunt vågit hår.
Miss. Cole hade följt Mandy förvånat med blicken, men samlade sig fort och började berätta om dagens engelska lektion. Mandy lyssnade inte speciellt noga. Istället iaktog hon Offret. Hon såg hur hon tittade på han den där Zack. Var de ett par? Men varför skulle han då stötit på henne? Nej, de var nog inte ett par. Mandy övergick till att iakta Zack istället och då slog det henne. Han såg inte. Han såg inte det hon bara behövt sekunder för att lista ut. Han såg inte att Offret var helt förtvivlat kär i honom!
Mandy kunde inte hjälpa det. Hon började le, eller rättare sagt, störtflina. Hon var tvungen att titta ner i bänken och hålla sig för att inte ett lätt fnitter skulle smita ut. När hon vände upp huvudet igen för att iakta Taylor och Zack så tittade de åt hennes håll. Av någon underlig anledning så kände sig Mandy inte alls obekväm. Hon fortsatte le som en liten idiot och ansträngde sig för att inte börja asgarva.
Efter lektionen så kom det fram en tjej till henne. Hon hade halvlångt svart hår, mörkgröna ögon och fylliga läppar. Hennes outfit bestod av en blårutig uppknäppt skjorta, ett vitt linne och ett par korta mörka jeansshorts. Mandy höjde omedvetet på ena ögonbrynet och måste sett otroligt arrogant ut, för tjejen började nämnligen se lite smått nervös ut efter att ha fått den blicken av henne.
-Hej! sa hon sedan så självsäkert hon kunde och log. 
Hon fick bara ett lätt leende till svar.
-Carmen, sa hon sedan och sträckte fram handen.
Mandy undrade vad det var med alla i den här staden och handskakningar. Seriöst? Men eftersom att hon var tvungen att åtminstone försöka skaffa vänner så tog hon i hennes hand, skakade den lätt och sa:
-Mandy.
Carmen log ett bländande leende.
-Om du vill så kan jag visa dig runt lite på skolan på lunchen, sa hon sedan väldigt glatt.
-Mm, visst, svarade hon med brist av intresse i tonläget. 
-Nästa lektion är matte. Du kan få sitta med mig om du vill!
Wow, antingen så trodde hon att de fortfarande gick på lekis eller så hade hon blivit tillsagd av någon att vara hennes guid under dagen, för så här övertrevlig var ingen.
-Aah, svarade hon sedan för att inte bete sig som världens ensamvarg. Just när hon tänkte på det så gick Idioten (Jake) förbi. Mandy granskade honom med kisande ögon, som om hon föraktade honom eller nått. Carmen såg det och frågade ivrigt:
-Vadå, känner ni varandra eller?
Mandy tittade på henne.
-Känner och känner. Jag träffade honom igår på min morbros bondgård, muttrade hon irriterat och tänkte på vad som hänt dagen innan.
-Jaha, sa Carmen väldigt besviket.
-Vadå då?
Hon skrattade lite.
-Nej, det hade bara varit kul om det fanns någon som faktiskt kände honom. Han pratar verkligen aldrig. Han är typ skolans ensamvarg. Han pratar inte med någon, sitter aldrig med någon och han..han bara är liksom. Så det hade varit ganska rolig ifall någon faktiskt kunde berätta något om honom.
Då slog det Mandy. Nu visste hon precis vilken typ Carmen var. Hon var en av de populära tjejerna som visste allt om alla på skolan. Det kanske inte skulle vara så dumt att bli hennes vän, trots allt.
Mandy log väldigt intresserat.
-Så, ska vi gå till mattelektionen eller? sa hon på sitt Let's-Make-Friends-sätt.
Carmen blev glad av responsen på från henne och de började gå mot klassrummet.

tumblr_m8p42bsbjh1ryy880o1_500_large.jpg

From This to that! (lägger över grejor)

Taylor:
 
En medellång tjej med långt brunt hår och blåa pumps klev ut ur bussen.
Hon såg sig omkring med en nedlåtande blick och gick mot skolan. Hon stannade upp och stirrade på skolentrén och suckade djupt.
-Shit, vilken snygging! hörde Taylor sedan Zack säga imponerat. Sjukt snygg!
Taylor skakade tröttsamt på huvudet, vände sig om och såg på Zack. Hon tänkte säga något i stil med att han var en desperat tönt, men bestämde sig bara för att dra en djup suck och gå in i skolan. Zack började flabba bakom henne och gick sedan efter med långa och kvicka steg.
-Vadå, är du lite avis, hjärtat? sa han flörtigt när han gått ikapp henne.
Ja?!
-Nej, varför skulle jag vara det? svarade Taylor tröttsamt och ansträngde sig för att inte låta irriterad.
Zack log sitt oemotståndliga leende och svängde in mot sitt skåp.
-Det var nära, tänkte Taylor. Han gjorde inte precis saker och ting lättare för henne...
När taylor kommit fram till sitt skåp och skulle precis till att öppna det såg hon i ögonvrån hur den nya tjejen stod och stirrade, inte ens lite diskret, på Taylor. Hon hade ena handen vila på sin höft och glodde nedlåtande på henne med ett höjt ögonbryn. Taylor suckade, nästan ljudlöst. Hon hade ju näst intill fixat sig! Undrar hur hon reagerat om hon sett hur Taylor varit klädd för bara nån dag sedan. Taylor tröttnade på den nedlåtande brunetten, så hon stängde sitt skåp och gick rakt mot henne.
-Hej! sa hon trevligt och log ett charmigt, och halvt tillgjort leende.
Tjejen hade fortfarande samma blick.
-Hej, svarade hon tillslut, lite för oengagerat för att vara väluppfostrad.
-Du är ny här va? sa Taylor, fortfarande otroligt trevligt. Hennes plan var att göra henne så obekväm som hon kunde.  Än så länge gav det inget resultat.
-Ja, du har ju inte sett mig här tidigare, eller hur? sa hon medans Taylor kände den gigantiska idiotstämpeln hon fick upptryckt i pannan. Hon rodnade lite men lyckades skratta fram:
-Nej det har du ju rätt i. Men det skadar ju inte att vara trevlig, eller hur? Hon gjorde verkligen sitt bästa för att låta som hon gjort när hon sagt "eller hur". Taylor blev glatt chockad när hon såg tjejens förvåning över bitchigheten som Taylor nästan omedvetet kastat ur sig.
-Nääh.. mumlade hon fram.
-Jag är Taylor, sa hon sedan och log medans hon märkte att hon måste se väldigt nöjd ut, med tanke på att tjejen samlade ihop sig fort och sträckte på sig.
-Mandy, sa hon medans hon försökte se stolt ut.
Just då kom Zack.
-Saknat mig? sa han glatt och log ett bländande leende och såg på Taylor, även fast han ansträngde sig inför Mandy. Hade han fixat till håret?
-Det här är Mandy, sa Taylor lite motvilligt.
-Zack, sa han och log flörtigt.
Hon såg inte speciellt imponerad ut. Allt han fick som svar var en lätt ryckning i mungiporna. När Taylor såg Zacks min kunde hon inte hålla sig. Hon började gapskratta, högt och ljudligt. Folk vände sig till och med om och tittade lite förundrande på henne. Men Zack var inte lika glad. Han stod där och såg ganska butter ut. Taylor såg inte så mycket på grund av tårarna som bildats i hennes ögon, men hon såg när Mandy gick därifrån. Hon försökte att inte se så självbelåten ut, men Taylor genomskådade henne direkt, som en öppen bok.
-Om du har garvat klart så börjar vår lektion om ungefär två minuter, sa Zack minst lika buttert som han såg ut.
Taylor skrattade medans hon sa:
-Du behöver inte vara så sur för att du blev dis...
-Okej, då går jag nu då! avbröt han.
Taylor försökte samlade sig lite och gick efter honom medans hon fick en ny skrattattack.

tumblr_m6351usQD91r5f0jbo1_500_large.png

From This to that! (lägger över grejor)

Mandy:
 

-Jag tror hon blev arg, sa Joe.
De tittade på varandra och började skratta högt.
 
Klockan ringde kvart i 6 på morgonen. Mandy suckade. Hon hade inte sovit speciellt mycket under natten. Hon hade mest legat vaken och funderat på vad som skulle hända under morgondagen, och när hon väl somnat så hade hon bara drömt en massa madrömmar, som till exempel att när hon kom till skolan så såg alla ut som den där jävla Jake. Alla såg ut som honom och pratade som honom. Hon rös. 
Efter att ha legat och sträckt sig i en kvart så gick hon upp mot spegeln. Håret var ännu en gång lockigt och nu hade hon lyckats få stora mörka ringar under ögonen.
-Mandy, sa hon till sig själv, vi har mycket att göra.
Hon sminkade sig i nästan 40 minuter (var av 20 minuter gick åt att fixa med hennes trötta ögon) och sedan plattade hon det långa håret, vilket tog något av en evighet då det bara var några centimeter ovanför naveln.
Hon skulle precis till att välja kläder när hon såga tt klockan redan var 07.15. Hennes buss gick om 45 minuter och hon hade varken valt kläder eller ätit frukost. Hon beslöt sig för att ta sina korta favoritshorts och en grå magtröja med amerikanska flaggan på. Men nu var det bråttom. Hon hade lite drygt en kvart på sig att äta frukost och att ta sig ner till bussen. Usch, hon skulle behöva ta bussen! Nej, hon ahde ingen tid att tycka synd om sig själv. Hon tog på sig sina mörkblåa pumps och sprang över till köket i Joes hus. Hon brydde sig itne om att ta av sig skorna, eftersom att det var så bråttom. När hon kom in i köket fick hon en smärre chock. På köksbordet stod en liten låda och en lapp.
 
"Godmorgon sömntuta!
Jag listade ut att du skulle försova dig och jag jobbar,
men jag har gjort i ordning lite frukost åt dig! Om du
kommer upp i tid imorgon kanske du kan få dem varma.
 
Kram, Joe
PS. Öppna kylen!"
 

Mandy öppnade lådan och i där låg några stekta pannkakor med sirap och på sidan om fanns en kniv, en gaffel och en servett. Hon stängde lådan och gick till kylskåpet. Där stod en välkyld flaska med färskpressad apelsinjuice. Mandy blev så otroligt glad, så hon tog lappen och en bläckpenna som låg på köksbordet och skrev "TACK" med stora bokstäver och lät lappen ligga kvar på bordet. 
Hon packade ner frukosten och sprang till busshållsplatsen. Hon tog upp mobilen och såg till sin lättnad att klockan bara var 07.55. När bussen sedan kom så såg hon att hon var den första att gå på bussen. Av någon mystisk anledning var hon inte förvånad. Busschauffören hälsade glatt och Mandy log lite lätt som svar. Hon gick med tunga steg längst bak i bussen och satte sig ner. 
-Gud så skönt! Tänkte hon. Nu kunde hon äta i lugn och ro utan att någon skulle stirra konstigt på henne.

6809115193_9491347b7c_z_large.jpg

from This to that! (lägger över grejor)

Taylor:
 
Vad skulle hon göra? Hon kunde inte fortsätta så här länge till.
 
"Seems like everybody's got a price
I wonder how they sleep at night
When the sale comes first, and the truth comes second,
just stop for a minute and smile"

Taylor sträckte sig efter mobilen och stängde av alarmet. Hon stönade högt. Hon ville inte gå upp! Allt var så mycket bättre när hon sov. Ingen smärta, ingen sorg. Men hon fick helt enkelt vakna upp till verkligheten och leva livet så bra hon kunde.
Taylor reste sig sakta upp och drog en hand genom håret. Hon ville helst inte se sig i spegeln, men hon var åtminstone tvungen att gå upp och se vad hon skulle kunna göra, om hon nu orkade.
Hon gick sakta fram till spegeln. När hon tittade in i spegelbilden skrattade hon till lite. Det hon såg var inte fult, även om så många andra människor skulle tyckt det. Håret såg dubbelt så lockigt ut oborstat. Det var rufsigt och stod åt alla möjliga håll. Hon hade inte så mycket mascara under ögonen (det är svårt att få det när man har på sig så pass lite mascara som Taylor använder) och hon såg förvånansvärt fräsch ut. Hon var helt enkelt en naturlig skönhet. Synd bara att nästan ingen annan såg det.
Hon suckade djupt och drog igenom håret med hårborsten. Taylor sneglade lite mot sminkväskan, men bestämde sig för att strunta i det. Om man sminkade sig riktigt mycket hela tiden, hur sulle man då göra när det faktiskt kom speciella tillfällen? Istället så tog hon på sig glasögonen och gick vidare till gaderoben. Hon drog bort dörren till sin gigantiska garderob och gick in i den. Hon gick förbi alla klänningar, leggings, shorts och snygga tröjor, direkt mot mjukishörnan, som hon kallade den. Till sin förskräckelse så hade hon slut på rena mjukisbyxor. Efter att hon gråtit lite lätt inombords så gick hon tillbaka till jeansen. Efter att ha stått där och glott på sina jeans tog hon fram ett par ljusa jeansleggings. Sedan tog hon fram ett vitt linne och sin pappas gamla collegetröja från Harvard. Hon såg på klockan. 15 minuter kvar innan skolan började. Hon gick ner till köket och tog en macka som hon förberett igår kväll. Medans hon åt på den så gick hon ut i hallen och tog på sig skorna. Hon behövde inte stressa eftersom att skolan låg ungefär 3 minuter från hennes hus.
När hon kommit fram till skolan ställde hon sig på den gamla stentrappan och väntade på Zack som alltid kom springades, eftersom att han varje morgon försov sig. Det var därför Taylor aldrig åt upp sin macka, så att Zack skulle slippa svälta fram till lunch.
Hon såg på klockan igen. 10 minuter kvar. Och hon skulle se Zack om fem, fyra, tre, två, ett..
-Hej! ropade han anfått.
-God morgon, pucko! sa hon och gav Zack halva mackan.
I början hade Zack inte tagit emot den, men han hade lärt sig att det itne spelade någon roll vad han sa. Han fick ändå mackan.
De skulle precis gå in när skolbussen kom. Den saktade in och dörrarna öppnades. Ungdomar i blandade åldrar klev ur. Men helt plötsligt såg de ett ansikte som de aldrig tidigare sett. En medellång tjej med långt brunt hår klev ut ur bussen.

tumblr_m3b87g8jS71rsm53yo1_500_large_large.jpg

From This to that! (lägger över grejor)

Mandy:

-Ja, kom då! hörde hon en killröst säga glatt.
Mandy öppnade ögonen som hon hade knipit igen när hon trodde att hunden skulle attackera henne och äta upp hennes inälvor. En bit ifrån henne stod en lång kille som såg ut att vara i hennes ålder. Han hade kort svart hår som var spretigt, mörka ögon och ljusbrun hy. Hon fastnade helt och hållet vid ansiktet och hann inte ens fundera på om hon skulle granska hans kläder.
Hon såg på de markerade käkbenen och insåg att hon stirrade, för han hade slutat prata med det svartvita monstret och tittade fundersamt på Mandy. Hon reste sig upp och slog bort jord och grus från sina händer och från kläderna. De bara stod där, i vad som verkade vara en evighet, och stirrade på varandra tills han, utan att ändra ansiktsuttryck, vände sig om och gick in i stallet med monstret. Mandy stod där och insåg just vad som hänt. Hon hade blivit dissad! Det hade aldrig hänt förut. 
-Han kunde väl åtminstone ha frågat om det gick bra, muttrade hon tyst för sig själv. Men neeej då! Han lämnade henne till att stå där och se ut som en idiot. 
Om det inte varit för att hon visste att han hade med sig den där fluffiga besten, så hade hon gått in där och konfronterat honom. Istället så bestämde hon sig för att han var en loser. En väldigt, väldigt snygg loser....

Lite senare var det mat. Mandy hade inte insett hur hungrig hon faktiskt var, förrän Joe nämnde ordet mat. Hon var tvungen att hejda sig själv från att inte springa in i köket. Men när hon väl kommit in i det modernaste och snyggaste kök hon någonsin sett, så dränktes hon i en våg av besvikelse. Där inne, i det vackra köket, låg, på en stor tallrik, en brun klump.
-Vad är det där? sa Mandy nedlåtande medan hon rynkade på näsan.
-Det där är köttfärslimpa, svarade Joe irriterat retsamt.
Det blev tyst ett tag.
-Du kan ta för dig så länge, sa Joe tillslut. Jag ska göra en sak först.
Mandy tog inte för sig. Hon stod och funderade på om hon skulle låta matförgiftningen från köttfärslimpan ta kol på henne, eller om hon skulle låna Joes jevär och dö hungrig.
-Och du, Mandy! sa Joe och tittade in i köket igen. Sluta rynka på näsan, annars blir du lika rynkig som en gammal tant!
Hon slutade omedvetet att rynka på näsan och Joe skrattade.
När han gått ut, så gick Mandy motvilligt fram till köttfärslimpan, eller dödsklumpen som hon hellre kallade den, och skar upp en minimal bit. Som tur var så fanns det potatis och grönsaker som hon där emot öste på. Hon satte sig ner och började äta av grönsakerna. Det kunde inte vara meningen att hon skulle behöva stå ut med sån här mat!
Mandys funderingar avbröts av ett skällande som fick henne att stelna till. Monstret! Skulle han verkligen släppa in det? Han borde veta om Mandys otroliga hundskräck.
Dörren öppnades, och in kom, inte bara Joe och den där hemska saken, utan också den otroligt snygga idioten. De gick in i köket, och som tur för Mandy så höll sig hunden på avstånd.
-Mandy, sa Joe och log med sitt breda leende, det här är Jake! Han jobbar här på gården med mig.
-Jo, vi har..träffats, sa Mandy så nedlåtande hon bara kunde för att försöka visa vem som bestämde. Det fungerade inte så värst bra. Jake fnös bara till lite lätt, himlade med ögonen och skakade lätt på huvudet.
-Jaha, men vad bra! Då behöver ni kanske inga långa presentationer, sa Joe glatt som om han inte märkt att de inte gillade varandra.
Joe och Jake satte sig ner vid bordet och tog för sig av maten. De åt mycket och fort. När de tog om så hade Mandy knappt ätit hälften av sin mat. Joe tittade upp på Mandy och såg den lilla biter köttfärslimpa hon tagit. Han såg också att hon inte ens smakat den.
-Ska du inte ens smaka? sa Joe och pekade med gaffeln.
-Jag äter inte dödsklumpar, sa Mandy torrt och bittert.
-Nähä, sa Joe lite mer nedstämt. Vad äter fina fröken Mandy då?
-Man tycker ju att mina så kallade föräldrar borde ha informerat dig lite mer än vad de faktiskt har gjort, sa Mandy och gav det onda ögat mot hunden som satt och tiggde mat.
-De har informerat mig, sa Joe lugnt. Jag valde bara helt enkelt att äta köttfärslimpa idag för att du skulle få smaka på riktigt husmanskost.
-Och hunden? sa Mandy irriterat.
-Tror du, på fullaste allvar, att jag skulle göra mig av med min hund bara för att du är lite hundrädd?
Hon sa inget. Det blev väldigt tyst, så för att rädda situationen sa Joe sedan:
-Men eftersom att din mamma dödar mig om du inte får i dig 'riktigt mat, sa han och gjorde citationstecken, så kommer jag börja laga mer mat som du är van vid, redan imorgon.
Mandy lös upp.
-Vad bra, sa hon och log lite till gjort.
Hon reste sig och och började gå ut ur köket.
-Vart ska du? frågade Joe.
-Gå och lägga mig, svarade Mandy lugnt. Jag står ut att vara halvhungrig till imorgon bitti.
Joe orkade inte riktigt argumentera emot så han suckade bara och sa:
-Okej. Ditt busskort ligger i byrålådan på rummet och bussen går 08.00 imorgon.
-Bussen?! nästan skrek Mandy.
Det var tydligen väldigt roligt, för Jake spottade tillbaka mjölken han nyss druckit ner i glaset igen. Joe började skratta åt båda Mandy och Jake, medan Jake satt och flinade.
-Ugh! morrade Mandy och stampade ut ur huset.
-Jag tror hon blev arg, sa Joe.
De tittade på varandra och började skratta högt.

tumblr_m5xcwuYChK1qiaqpmo1_500.png

From This to that! (lägger över grejor)

Mandy

 Hon vände upp blicken och såg in i rummet. Utan att hon märkte det, så flämtade hon till. Det såg inte alls ut som hon väntat sig. Det här rummet var till och med finare än hennes rum hemma i New York! Det var rosa drapperier för fönstren, en giganisk vit säng med rosa kuddar stod precis brevid trappen som ledde upp till övervåningen. Vid sängen fanns också en TV, en liten pall som matchade sängen och en spegelvägg.
-Va..vad är.. allt det här? lyckades hon tillslut att få fram.
Joe log lite, nästan skamset, och svarade:
-Jo, när dina föräldrar ringde mig för att höra ifall du kunde få bo här så höll jag redan på att renovera gäststugan.
-Gäststuga?! tänkte Mandy. Det här är ingen stuga! Det här är ett sovrumsparadis!
Mandy var helt tagen.
-När jag sagt ja till att du skulle få bo här ändrade jag på hela bygget. Jag fixade ett tonårsrum istället för ett tråkigt, enkelt gästrum, sa han och skrattade lite. 

d4e64d9c2a999f14049b5d41dfb439ee_large.jpg

Då slog det henne. Det här hade inte varit gratis. Stackars Joe! Det här måste ha ruinerat honom. Om inte hennes föräldrar bidragit.
-Hur mycket har..mamma och pappa fått hjälpa till? frågade hon tillslut.
Joe tittade frågande på henne.
-Ja, men kom igen! Joe, det här var ju inte precis gratis.
Helt plötsligt började han skratta hysteriskt. Han satte sig ner på ett trappsteg i trappan för att inte ramla ihop på golvet. Han skrattade så att tårarna forsade.
-Vad är det som är så roligt?! sa Mandy irriterat.
-Du vet verkligen inget alls om mig, eller hur? skrattade Joe fram.
Nu var det Mandys tur att se förvirrad ut.
-Men.. du äger ju bara en bodgård!
Joe fortsatte skratta.
-Det är itne så 'bara', Mandy, fick han fram. Jag tänker itne säga några exakta summor, men jag tror det räcker om jag säger att jag tjänar mer än din mamma och pappa tillsammans.
Mandy tappade hakan.
-Tack vara en bodgård?!
-Jag köper och säljer aktier, jag har bondgården och jag har några av de bästa tävlingshästarna i staten.
-Men hur.. började Mandy.
-Jag gillar inte riktigt att prata om pengar, avbröt Joe.
-Varför inte? Du HAR ju faktiskt pengar till skillnad från många andra stackare, sa Mandy med lite medlidande medans hon tänke på alla stackars modeoffer hon skulle träffa i skolan nästa dag.
-Jag har inte blivit uppfostrad att prata om pengar, blev hans svar. 
Mandy tänkte på sin mamma och höjde ena ögonbrynet. Joe förstod precis vad hon tänkte.
-Min syster valde bara helt enkelt att strunta i den uppfostran, svarade Joe och log ett snett leende.
 
Han lämnade henne ensam för att packa upp sina kläder och göra sig hemmastad. Medans hon gjorde det så gick Joe in i sitt hus för att ta en välbehövd dusch och laga mat.
När Mandy packat upp böt hon genast kläder. Hon tog på sig ett par höga jeansshorts som hon tyckte var otroligt fula, men de hade varit så pass dyra att hon bara varit tvungen att köpa dem. Hon tog också på sig ett vitt linne och en blårutig skjorta. Det gjorde inget om de började lukta bondgård. Det var itne precis hennes favoritkläder hon hade på sig.
Hon tog på sig ett par gummistövlar (motvilligt, men hon gjorde det) och gick ut. Hon gick och såg sig omkring. Inte för att hon trodde att hon skulle se något intressant, men det var väl bättre än att sitta instängd på rummet tills maten var klar. Plötligt hörde hon något. Det lät som hundskall. Mandy kände hur paniken började komma när den svartvita border collin sprang i fullfart mot henne. Hon ramlade baklänges ner på marken och försökte krypa bakåt, bort från hunden. En vissling hördes och hunden sprang iväg mot ljudet.
-Ja, kom då! hörde hon en killröst.

bordercollie_80183606.jpg

From This to that! (lägger över grejor)

Mandy
-Lägg ner nu Mandy, sa han med ett försök att lugna henne. Här ska ingen skjuta skallen av sig i en vit överpristunika. Du kommer trivas jättebra i skolan som jag och din mamma gick i.
-Jag visste att den var från stenåldern, muttrade Mandy.

Det tog inte lång tid för dem att lämna den lilla staden. Snart var de ute på landsbygden igen.
-Men kom igen, Joe! Jag är trött på att se en massa åkrar och kor.
-Det är ungefär en kvart kvar. Ta det bara lugnt, svarade han medans han försökte konsentrera sig på sin bilkörning. Mandy insåg att det itne gick snabbare av att tjata, så hon vände bara huvudet mot fönstret och suckade djupt.
Drygt en kvart senare svängde Joe in på en grusväg. Mandy piggnade till och vände blicken frammåt. Det första hon såg var en gigantisk jordhög. Den var verkligen enorm! I alla fall enligt henne...
-Joe, varför har du en sån stor jordhög där?
Joe började skratta hysteriskt, så att till och med tårarna rann.
-Vad? sa hon med e trött blick.
-Det är ingen jordhög, Mandy lilla, lyckades han få fram efter ett tag.
-Vad är det då?
Han harklade sig lite och sa slutligen:
-Hästskit.
Mandy spärrade upp ögonen och blev nästan blek i ansiktet, vilket bara fick Joe att skratta ännu mera.
Han klev sedan ut ur bilen och började lasta av Mandys packning. Hon väntade ett tag inan hon gick ut, så att hon skulle slippa hjälpa till med väskorna. När hon öppnade dörren möttes hon av en stank hon inte kännt sedan hon var hos sin morbror när hon var runt 8 år gammal. Det verkligen stank bondgård. Mandy rynkade ihoop ansiktet och fick några kräkreflexer igen. När Joe såg det skakade han bara på huvudet och ställde ner det sista väskan på marken.
-Okej, jag har gjort i ordning gästhuset åt dig, sa Joe och pekade på ett rött hus på två våningar som satt ihop med hans garage. 
Mandy såg frågande på Joe med ett höjt ögonbryn.
-Jag tänkte att du skulle få mer privatliv där. Då kan du få ditt egna badrum och ditt sovrum är mycket större än extrarummet jag har inne i mitt hus, sa han glatt och log mot Mandy.
Hon kunde inte låta bli att dra lite på mungiporna (för första gången sedan hon fick veta att hon skulle flytta). Det där leendet var otroligt charmigt! Hon kunde inte förstå hur han kunde vara singel. Med rätt kläder, den där härliga charmen och utseendet och en dusch så skulle han vara en ganska stilig kille. Han var fortfarande relativt ung. 27 år. Eller var det 29? Hon kunde inte riktigt minnas, men skapligt ung visste hon att han var i alla fall.

Hon fick hjälp med bagaget in i sitt tillfälliga hem. Joe gick först. När han öppnade dörren kom de först in i en liten ljus hall. Väggarna var målade i vitt och trägolvet var beiget. Mandy hängde av sig sin skinnjacka, men behöll de knallrosa pumpsen på. Hon vände upp blicken och såg in i rummet.

tumblr_lwj3qxFqxm1qev340o1_500_large.jpg

From This to that! (lägger över grejor)

Taylor:
Taylor tog upp mobilen och läste smset. Det var från hennes mamma. "När kommer du hem? Jag behöver hjälp med maten Kram"
-Vem var det ifrån? frågade Zack, nyfiken som han var.
- Mamma. Jag måste hem, svarade Taylor med sorgsen stämma. Han hade precis pratat klart om den där Bitchen och nu var hon tvungen att gå! Livet var inte på hennes sida.
Taylor packade ihop sina saker och gick. När hon kommit utanför dörren så vände hon sig om för att vinka åt Zack, vilket hon sedan fick upptäcka var helt onödigt. Servitrisen hade satt sig ner vid Zacks bord. Han sa något och de båda skrattade, nästan hysteriskt.
Zack hade praktiskt taget en flickvän, men som han brukade säga; det skadade inte att skaffa sig reserver.
Taylor vände sig om och började gå. En mörkgrön van körde förbi. Det var Joe Thommas, så hon vinkade lite halvhjärtat. Det satt någon mer i bilen, men Taylor orkade inte riktigt lägga ner någon tid i att lista ut vem det var.

Varför var hon av alla människor tvungen att vara dödskär i sin bästa vän? Hon drog bort sitt lockiga hår från ansiktet och rättade till glasögonen. Han skulle aldrig kunna älska henne på samma sätt, och även om han nu skulle kunna göra det, så skulle hon aldrig få veta. Taylors problem med att visa känslor, som var så pass starka, kom alltid ivägen, så hon skulle ändå aldrig kunna säga hur hon kände. Hon kände sig som ett fångat djur, som gjorde allt för att komma ut ur buren, helt och hållet för gäves.

-Jag är hemma! ropade Taylor till sin mamma.
-Redan? svarade hennes mamma medans hon gick ut i hallen. Hon hade en handduk i handen, så hon diskade väl eller något.
-Vadå 'redan'? sa Taylor, nästan lite oroligt.
-Ja, jag sa inte att du behöve komma hem än. Undrade bara när så jag visste när jag skulle börja med maten.
Taylor kände hur klumpen i halsen växte större och större och att tårarna höll på att fylla upp hennes ljusblåa ögon.
Hennes mamma vred lite på huvudet och såg lite oroligt på sin dotter.
-Är något fel?
Taylor skakade bara på huvudet och gick upp på sitt rum, medans hon fortfarande hade någon typ av kontroll över sina känslor.
När hon var inne på sitt rum kunde hon inte hålla sig längre. Allt vällde ut, som ett monsunregn. Fast det var inget ovanligt med det. Taylor grät minst en gång om dagen över Zack.
Hon kastade sig på sängen med huvudet ner i kudden.
-Kom igen nu, Taylor! tänkte hon. Ta dig samman! Han är bara en kille. En underbar kille med vackra, klarblåa ögon som faktiskt är längre än dig, som har sagt att du är söt i dina glasögon...
Hon avbröt sina tankar och la sig på rygg. Hon vred försiktigt på huvudet och såg bilden. Bilden som hon brukade spela gitarr till. Hon sträckte sig efter den inramade bilden och granskade den. Det var en bild på Zack, från deras campingtur de gjort för 2 år sedan. Han satt vid sjön och skrattade åt något Taylor sagt, och då hade hon tagit bilden utan att han visste. När han sett henne hålla i kameran hade han rest sig upp, kastat iväg kameran på gräset och burit ner henne till bryggan och slängt henne ner i vattnet. Taylor log för sig själv åt minnet och några tårar föll ner för hennes skinder, ännu en gång. Vad skulle hon göra? Hon kunde inte fortsätta så här länge till.

image_4fdf33c99606ee7f7d0000b3.jpg

From This to that! (lägger över grejor)

Mandy:
Mandy sa inte ens hejdå till sina föräldrar. Hon gick bara på planet utan ett ord.
Precis innan hon stängde av mobilen fick hon ett sms av Alex där det stod "Förlåt mig".
Mandy vaknade med ett ryck. Planet måste ha guppat till.
Hon väntade tills hjärtklappningarna av chocken hon fått hade gått ner och samlade sig sedan. Hon såg sig omkring. Hon fick åtminstone åka första klass.
-Tjoho! tänkte hon. En positiv sak av miljoner dåliga.
Efter att fått sitt bagage, som kändes som år, suckade Mandy djupt och gick med tunga steg för att hitta sin 'bondgårdsfarbror'.
Efter en liten stunds sökande så såg hon honom och hennes kinder hettade upp. Där stod han, i smutsiga ch slitna jeans, en rutig tröja med lera (men det var bara en vild gissning) och håret stod åt alla håll och kanter. Problemet var att hans utseende inte var det värsta. Han ropade, nästan skrek, Mandys namn och vinkade häftigt med armarna.
-Hej Mandy! Hur är det tjejen? ropade han medans han gick med snabba steg och kramade om henne hårt. Mandy tappade allt hon höll i och tappade andan, inte bara av den hårda kramen, utan också utav stanken. Han verkligen stank bondgård. Gödsel, ko, häst och gris. Det bildade en otroligt frän lukt som gav henne kräkreflexer.
-Hej, morbror Joe, lyckades hon få fram.
Plötsligt såg han lite skamsen ut.
-Ledsen för stanken, fick han fram med ett halvt generat flin. Jag var tvungen att göra klart lite grejer på gården innan jag skulle in till stan och hämta upp dig, så att jag skulle slippa jobba ikväll, och jag antar att jag drogs med så mycket att jag helt enkelt inte hann duscha.
När han såg Mandys min skrattade han högljutt.
-Samma gamla Mandy, skrattade han fram.
-Och samma gamla Joe, mumlade Mandy.
Mandy såg inte så mycket utav den så kallade storstaden, eftersom hon pluggade in hörlurarna och drömde sig tillbaka till New York. Till Alex, till sin gamla skola, till sina vänner, till sitt hem.
När hon tittade upp igen var de ute på en stor landsbygd. Trots att hon var en storstadsmänniska var hon tvungen att erkänna för sig själv, att det var väldigt vackert. Grönt överallt, och alla träden! Det gjorde henne lite målös. Tidigare hade landsbygden äcklat henne, men så där på avstånd, instängd i en bild, så var den helt okej.
Hon såg på klockan och insåg att de åkt i drygt 40 minuter.
-Är vi inte framme snart? frågade hon osäkert. Mamma sa att du bara bodde utanför stan.
Han log osäkert.
-Tja, min syster har alltid undvikit jobbiga situationer genom att undvika att vara...precis.
-Och vad ska det betyda? sa Mandy med en hårt och irriterad röst.
Det blev tyst.
-Joe!
-Det är inte den staden jag bort utanför, sa han lika osäkert som hans leende tidigare varit.
-Vilken stad är det då? morrade Mandy fram.
-Den här staden, sa Joe och pekade på en liten skyllt där det stod "Farmsburg".
Mandy fann inga ord. Hon stirrade bara framför sig och höll andan när den lilla asfalltsvägen ledde dem in i en liten liten stad. Det fanns inte ett enda höghus så långt ögat nådde. De största husen hon såg var två våningar och var antingen lägenheter eller radhus. Hon såg en skymt av något som liknade en bensinmack, hon såg ett café som det stod med stora bokstäver "Billie's Cafe" på och något som tydligen skulle föreställa en matbutik.
-Titta till höger så ser du din nya skola, sa Joe i ett ansträngt tonläge.
Mandy vred på huvudet och såg sin nya skola. Det var en liten trappa upp till en liten liten tegelhusbyggnad som det stod "Farmsburgs' High School" på med gamla metallbokstäver.
Hon vände huvudet framåt och sa med så lugn ton hon bara kunde:
-Du jagar va?
-Ja.. svarade Joe osäkert. Vadå då?
-Jag måste låna ditt gevär, för jag skjuter hellre skallen av mig i min vita 900 dollars-tunika än att gå på den där skolan!
-Lägg ner nu Mandy, sa han med ett försök att lugna henne. Här ska ingen skjuta skallen av sig i en vit överpristunika. Du kommer trivas jättebra i skolan som jag och din mamma gick i.
-Jag visste att den var från stenåldern, muttrade Mandy.

873229-10-1280487640032_large.jpg

From This to that! (lägger över grejor)

Mandy:
Ååh, hennes älskade Alex. Vad skulle han säga? Och bara tanken på att vara tvungen att lämna sitt älskade New York gjorde att hon grät sig till sömns.
 
-Jag hatar dig, sa han tonlöst.
-Men Alex, jag vill inte, utan jag måste!
Tårarna forsade ner för hennes kinder likt ett vattenfall. Det gjorde så ont. Han lämnade henne. Han ville inte ha henne längre. Han trodde inte på att det var hennes föräldrar som tvingade henne.
-Jag hatar dig, sa han ingen, men nu lät det mer som ett eko. Han åkte längre och längre ifrån henne och hon skrek. Hon föll ner på marken. Allt runt om henne var svart. Hennes liv var helt och hållet över.
 
Mandy vaknade med ett ryck. Det var bara en dröm. Eller snarare en mardröm. Förmodligen den värsta någonsin.
Hon snurrade runt och la sig på sidan och stirrade på väskorna som stod på golvet. Hon ville inte åka! Ögonen fylldes med tårar så hon la sig på rygg innan hon fick ett nytt sammanbrott.
Mandy såg på klockan. 08.34. Fyfan vad tidigt! Hon ville bara sova bort dagen. Men nejdå! Hon skulle självklart vara vaken länge på den värsta dagen i hennes liv. Så typiskt.
Men hon vägrade gå upp så tidigt. Hon tvingade sig själv att ligga kvar till klockan 9. Längre orkade hon inte. Hon blev helt enkelt för rastlös.
 
Mandy reste sig långsamt upp ur sängen för att inte bli yr. Hon blev det så lätt när hon var nyvaken. Vad skulle hon ha på sig? Hon hade inte tänkt på att hon skulle kanske tagit fram en ny outfit och lägga ner gårdagens. Men nu var det som det var. Hon fick, för första gången på över 3 år, ha samma outfit två dagar i rad.
Mandy lunkade fram till spegeln och stirrade på sig själv. Trots att hon sminkat av sig, hade hon inte fått bort allt, för det var mascara-ränder från att hon gråtit i flera timmar.
Hon tog lite slarvigt bort det och drog handen genom håret. Lockar. Varför hade just hon fått lockigt hår? Många skulle kunna döda för hennes hår, så varför var hon tvungen att få det?
Hon startade plattången och sminkade sig medan den värmde upp. Det spelade ingen roll att hon var arg, ledsen och utmattad. Utseendet betydde ALLT för Mandy. Verkligen allt. Dessutom, var hon tvungen att träffa Alex och alla hennes vänner för att säga hejdå, eftersom hon var tvungen att åka, redan dagen efter.
-Jag trodde aldrig att jag skulle kunna hata en lördag så här mycket, mumlade hon för sig själv. Värsta lördagen någonsin!
 
När hon var klar med håret drog hon på sig det genomskinliga vita skjortan och stoppade in den i de tighta och håliga jeansen. Sedan tog hon på sig ett par nylonstrumpor.
 
-Mandy! Alex är här! hörde hon sin mamma ropa.
Hon tog ett djupt andetag och gick ut och mötte upp honom. Han hade precis fått av sig sina ytterkläder. De sa ingenting. Han bara log mot henne och hon fakade ett leende tillbaka.
Han slutade le, för att han insåg direkt att något var fel. Han började gå i rask takt mot Mandys rum. När han såg väskorna flämtade han till lite lätt.
-Vad... var allt han fick fram.
Mandy stängde dörren och suckade.
-Mamma och pappa tvingar mig att flytta.
Alex vände sig om och stirrade på henne. Han såg oerhört förvirrad ut.
-De tycker att jag inte har betett mig nå bra på sista tiden, eller nått, så de tvingar mig att flytta till min morbror tills jag går ut high school.
-Men...Det är ju för fan nästan ett halvår! nästan skrek han.
-Jag vet, men..
-Du kan ju inte bara dra, fattar du väl? avbröt han. Han samlade sig lite och fortsatte:
-När.. när åker du?
Det vart tyst ett tag, för att Mandy var tvungen att svälja klumpen som växte i halsen.
-Imorgon, nästan viskade hon.
Alex spärrade upp ögonen. Hans gröna ögon började inta en svart färg. Han var, med andra ord, otroligt arg.
Han knöt nävarna, nästan så pass mycket att han skakade. Mandy visste vad som skulle komma här näst. Antingen skulle han sparka omkull något, spark sönder något eller slå i väggen. Plötsligt kom smällen. Även fast hon visste om att den var på väg hoppade hon till. Han hade slagit handen i hennes garderob så hårt att det kom lite blod från hand knogar.
Mandy svalde klumpen igen och höll om honom. Men när han omfamnade henne tillbaka flög klumpen upp som en raket och tårarna forsade ur hennes ögon, precis som i mardrömmen. Den enda skillnaden var att Alex stannade kvar och hatade henne inte.
 
Hela dagen gick åt att umgås så mycket som möjligt med Alex och till att ringa runt till vänner och stämma träff för att säga hejdå.
Mandy kom hem klockan halv tolv på kvällen. Hon var sjukligt trött och hade ångest. Hon insåg att den här lördagen inte alls vad lika hemsk som morgondagen skulle bli.
Alex hade lovat att komma förbi och säga hejdå, men hon visste att han int var så sympatiskt som han låtsades att vara. Han var egentligen jättearg och ville kanske inte ens se henne. Mandys ögon fylldes upp och svämmade över på några sekunder. Hennes ögon värkte väldigt mycket, eftersom att hon gråtit ända sedan igår kväll, och hon slutade inte ens gråta när hon somnade. Hon vaknade flera gånger av mardrömmar och tårar. Hon grät sig igenom sin sista natt i New York, på nästan ett halvår.
 
På söndagen fick hon lov att gå upp redan klockan halv sex på morgonen för att hinna sminka sig och ta på sig kläderna, som hon haft på sig tre dagar i rad, innan flyget gick.
 
-Är du klar, hjärtat? frågade hennes mamma försiktigt.
Hon fick inget svar. Mandy slängde bara sin väska över axeln, tog den sista resväskan och knuffade sig ut ur sitt rum. Hennes mamma såg på henne med en bekymrad blick. Hon suckade och insåg att hon inte tänkte prata med henne, precis som hon sagt.
 
Väntan på planet tog en evighet. Eller, egentligen tog det bara en timme, men det kändes som 5 timmar. Det var inte för att hon ville komma ifrån sina föräldrar så fort som möjligt, utan för att hon väntade förgäves på att Alex skulle komma.
Mandy sa inte ens hejdå till sina föräldrar. Hon gick bara på planet utan ett ord.
Precis innan hon stängde av mobilen fick hon ett sms av Alex där det stod "Förlåt mig".

From This to that! (lägger över grejor)

Taylor:
Fast hon skulle nog hellre ha kvarsitting, än att sitta och lyssna när Zack satt och prata om sin nya 'andra hälft' i två timmar.
 
- Och du Taylor! ropad Mr. Knight. Kom inte försent igen!
- Nej då, Mr Knight, svarade Taylor och log ett strålande leende. Det ska inte hända igen!
Mr. Knight lade i alla fall märket till när Taylors leende nådde hennes ögon, till skillnad från vissa andra.
Taylor var glad att hon slapp kvarsittning och extraläxor, det var hon verkligen! Men det betydde också att hon nu var tvungen att sitta och lyssna på Zack när han berättade om den nya tjejen han träffat. Hon ville inte veta! Hon kunde leva hela sitt liv utan att veta vem det var som skulle få en känslosam blick av de där ljusblåa ögonen och sedan få en felfri kyss. Okej, visserligen visste hon inte om han kysstes bra, men hon kunde föreställa sig.
Taylor la in sina böcker i skåpet, tog ut väskan och började gå.
- Mot Caféet från helvetet, mumlade hon för sig själv.
 
Han satt redan där och väntade på henne. Tyska-gruppen fick alltid sluta tidigare.
Så fort han fick syn på henne vinkade han medan han log ett oemotståndligt charmigt leende. Hon kunde inte låta bli att le tillbaka.
- Hej där, snygging! sa han, fortfarande leende, och gav henne en bamsekram.
Ibland var det inte så konstigt att många trodde att de var ihop.
- Hej, sa Taylor och log diskret.
- Trött? frågade han lite retsamt.
- Mm.. tack vare dig kom jag försent till franskan så jag blev tvungen att jobba arslet av mig för att inte få kvarsittning.
Zack bara skrattade. Han visste att Taylor egentligen inte var arg. De satte sig ner och kollade i menyn.
- Hej! Vad får det lov att vara? sa servitrisen med en flörtig röst.
Hon hade blont hår med ljusrosa slingor som gick ner till örat på ena sidan och så hade hon en sidecut på andra sidan. Hon var otroligt söt. Hon var ganska kort också, vilket Taylor visste att Zack gillade. Han gillade korta tjejer och de fick gärna vara kurviga. Taylor var raka motsatsen. Hon var istället lång och jättesmal. Det hade hon alltid varit.
- Hmm, jag tar nog en stor Fanta och... en cream cheese-cupcake, tack! svarade Zack och smällde av en överdrivet charmig blick. Det såg nästan ut som att servitrisen ben började skaka.
- Och vad vill du ha då? frågade hon Taylor och försökte få det att låta som om hon brydde sig över huvudtaget.
-Jag tar nog en stor Cola, helst med en citronbit i och mycket is, sedan vill jag ha en nutella-cupcake och en American cookie, tack! sa Tayor och gav ifrån sig ett oskyldigt leende.
-Okej, jag kommer snart med det ni beställt, svarade servitrisen, nästan lite besvärat.
- Taylor, du är ond! sa Zack och skrattade. Varför beställde du så sjukt mycket för?
- Vadå? Jag kan åtminstone äta som en riktig man, till skillnad från vissa här! svarade hon bara och såg allmänt retsam ut.
Zack skrattade så mycket att det började komma tårar.
- Såg du hennes min eller? Hon fick seriöst panik! Du är verkligen ond!
Taylor skrattade lite lätt med honom. Hon älskade att få honom att skratta. Han hade otroligt söta smilgropar, och när han skrattade sådär mycket så att det kom tårar blev hans ögon blåare än himlen.
- Hon behövde helt enkelt komma tillbaka till verkligheten. Hon var så upptagen med att flörta med dig, så jag tänkte att jag kunde påminna henne att hon faktiskt jobbade.
Zack stirrade lite chockat på Taylor. Det roliga var att han, helt omedvetet, flörtade med henne, även fast han i princip redan hade en flickvän.
-Jag hjälpte dig helt enkelt så du slapp förklara att du redan har en flickvän.
- Va? jag har ingen flickvän...än i alla fall, sa han och höjde lite flörtigt på ögonbrynen.
Nu börjades det.
- Du vet att du vill berätta, så börja! Jag är beredd, sa Taylor och försökte få det att låta som att hon inte redan visste vad han skulle säga.
 
*En och en halv timme senare*
- Och vår andra dejt är nu på lördag! Asså hon är så sjukt underbar! Helt otroligt vacker.
Det var den 27 gången han sa hur vacker hon var.
- Och då ska vi inte ens prata om ögonen! Och det där håret...
Zack vaknade upp lite ur sin fantasi och såg hur uttråkad Taylor var.
-Men nu ska jag sluta babbla på om hur otroligt kär jag är.
Aj! De där orden. Det högg till i Taylors bröst. Han hade lika gärna kunnat tryckt in en kniv i hennes hjärta, men Taylor var ganska van vid den här typen av smärta. Hon hade faktiskt bara gått och väntat på den enda sen hon gick till caféet.
*BiibBiibBiibBiib*
Taylor tog upp mobilen och läste smset. Det var från hennes mamma. "När kommer du hem? Jag behöver hjälp med maten  Kram"
-Vem var det ifrån? frågade Zack, nyfiken som han var.
- Mamma. Jag måste hem, svarade Taylor med sorgsen stämma. Han hade precis pratat klart om den där B!tchen och nu var hon tvungen att gå! Livet var inte på hennes sida.

From This to that! (lägger över grejor)

Mandy:
- Vi ska ingen stans, sa hennes mamma. Men du ska.
- Va? sa Mandy chockat. Driver ni med mig?
- Vi är 100 procent allvarliga, svarade hennes pappa, nästan helt utan känsla i rösten.
- Älskling, sa hennes mamma förtvivlat, du tar allt förgivet. Du shoppar kläder för 700 till 1000 dollar... i veckan! Och då har jag inte ens räknat in skor! Du struntar helt och hållet i skolan. Jag vet att du fuskar och har andra som gör dina läxor. Jag är inte född igår!
Mandy tittade på dem och höjde ögonbrynet, nästan på samma sätt som hon gjort när hon såg 'kärringen' i hissen.
-Mamma och pappa, ni överreagerar! Det är inte alls så illa som ni får det att låta, sa hon med sin övertygande mogna röst. Det var något hon var väldigt bra på. Att hålla övertygande tal, att låta mogen och trovärdig för att få som hon ville. Det var helt enkelt hennes specialité.
Hennes föräldrar tittade osäkert på varandra.
-Nej, sa hennes pappa till slut. Vi överreagerar inte! Du tar dig snart vatten över huvudet och gör något dumt. Så innan du gör det så tänker vi skicka ut dig för att bo hos din morbror, Joe, ute på landet under resten av skoltiden så att...
Men hennes pappa hann inte ens avsluta meningen innan Mandy avbröt honom.
- På landet?! nästan skrek hon. Har ni blivit galna!?! Morbror Joe bor ju på en bondgår långt ut åt helve...
- Svär inte! sa hennes mamma med bestämd ton.
-Jag svär hur mycket jag vill, eftersom att jag inte får bo kvar här ändå! Ni har redan kommit på det ultimata straffet. Vad kan ni mer göra, liksom...
- Ååh, du skulle bara veta! sa hennes mamma väldigt irriterat.
- Lugn, älskling! sa Mandys pappa med så lugn röst han bara kunde.
Mandy stod och granskade sina föräldrar. Gud vad orättvist! De tänkte ta ifrån hennes liv och det fanns inget hon kunde göra åt saken. Hon var så arg att hon bara ville gråta och skrika, men istället svalde hon ilskan och tårarna, tog sin resväska och sa med lugn, men dominant, röst:
- Visst, jag åker till morbror Joe, jag byter skola, jag riskerar min relation med Alex och jag tänker inte klaga alls.
Hennes föräldrar såg förvånat på varandra.
- Men förvänta er inte att jag kommer prata nå mer med er, eller att jag någonsin kommer förlåta er för att ni tagit ifrån mig mitt liv.
Sedan vände hon på klacken och gick mot sitt rum för att packa.
Hennes föräldrar såg bekymrat på varandra.
-Vad har vi gjort? sa hennes mamma, fylld med ånger. Är det här verkligen det rätta att göra?
- Ja, älskling, sa hennes pappa. Vi gör det här för att vi älskar henne.
Han lade armen om sin fru och höll om henne.
 
Mandy var så arg. Hon slet upp garderobsdörren och stirrade på alla sina kläder. Hon insåg att hon inte skulle få med sig allt, ens om hon hämtade två resväskor till. Hon suckade djupt och tänkte:
- Ja, det är väl bara att börja sortera.
Hon valde endast ut två fin klänningar, hennes favoriter. Hon tänkte att det skulle nog inte skulle vara speciellt många fester att gå på, så därför kunde hon lika gärna lämna sina andra 37 fin klänningar hemma.
Men hennes vardagskläder tog hon med. Allihop. De enda hon lämnade kvar var sådana med fläckar, eller som var trasiga, eller som hon använt mer än 5 gånger.
 
Drygt 4 timmar senare hade hon packat klart. Hon tittade på klockan. 21.03. Hon hade inte ätit sedan fikat med Alex, men hon var inte hungrig. Hon gick in på sitt badrum och borstade tänderna och sminkade av sig. Därefter gick hon och la sig för att sova. Då kom tårarna. Hon ville inte byta skola. Hon ville inte lämna alla sina vänner bakom sig, och inte heller Alex. Ååh, hennes älskade Alex. Vad skulle han säga? Och bara tanken på att vara tvungen att lämna sitt älskade New York gjorde att hon grät sig till sömns.
Follow on Bloglovin Follow on Bloglovin

Elliz-Panda

Jag heter Ellinor och är en rätt så mysko sak på 18 år. Jag pluggar hantverk textildesign på ett gymnasium i Stockholm, men jag kommer ursprungligen från Västmanland. Det här är främst en motivationsblogg och jag skriver mycket om min viktresa, träning och motivation. Här kommer ni också få läsa om allt i från mode till japan, naglar till böcker och självklart Pandor♥ Hoppas ni gillar bloggen, have Pandtastic time!
RSS 2.0