Hela grejen kändes så underlig.Taylor stod i kläderna som Mandy valt ut till henne och stirrade på sin egna spegelbild. Flickan i spegeln var en del utav Taylor som hon alltid velat dölja för alla andra. Det var en del av hennes personlighet som hon kunde låta sig själv tas upp utav när saker och ting blev jobbiga. När tysta och blyga Taylor inte orkade vara så himla tyst och blyg längre så kunde hon åka iväg till sin pappa som bodde i stan. Där kände ingen henne så som hon varit sedan hon var ett barn. Hennes vänner där kände henne som en sprallig, galen tjej som älskade att festa och ha kul. Taylor var verkligen båda två utav de där flickorna, men att vara den lite mer festliga delen utav sig själv i den lilla småstaden hon vuxit upp i kändes så fel på så många sätt.Och nu skulle hon gå till skolan i korta shorts, magtröja, klackar (!), och tillfixad i både hår och ansikte. Hon hade håret utsläppt, men i mer korkskruvade lockar än de vanliga vilda lockarna. Hon hade smink och lösögonfransar (Taylor trodde hon gömt lösögonfransarna väl längst ner i sån byrålåda men Mandy hade ändå lyckats hitta dem på något konstigt sätt). Hon såg ut som en vardagligare version utav sitt 'vilda' jag.

När Taylor kommit fram till skolan gick hon direkt in istället för att vänta på Zack och visade upp sig för skolan. Allt ingick i steg ett utav planen; bara början, som Mandy kallade det. Det fanns inte en enda person i korridoren som inte tittade på henne. Hon kände hur kinderna hettade till och böjde genast ner huvudet. Mandy skulle få för det här.

    Väl framme vid sitt skåp vågade Taylor äntligen andas ut. Vid sitt skåp kunde hon åtminstone vända ryggen till alla som stirrade på henne. Allt det här för en kille, tänkte hon bittert. Det var då hon hörde hans röst och allt ljud i korridoren dog ut. Alla irriterade känslor blev som bortblåsta. Han ropade hennes namn och kom springades mot henne.

"Taylor! Där är du ju!" Zack stannade framför henne och hämtade andan. "Jag vaknade tidigt idag och kom i tid för en gångs skull, men när du inte stod där trodde jag att jag tittat fel på klockan eller något". Det var då han reflekterade över hennes ansikte. Och sedan hennes kläder. Och därefter hur mycket av sig själv hon faktiskt visade upp. Han spärrade upp ögonen och hakan hängde.

"Vad i helvete..." sa han lite tyst medan han granskade henne. Det var oerhört pinsamt att bli så inkollad utav sin bästa vän, men hon tvingade sig själv att vara kall och kontrollerad, som Mandy sagt.

"Jag orkade inte vänta på dig idag bara" svarade hon kort och gick sedan där ifrån med långa kliv. Mandy mötte henne i korridoren.

"Wow, du ser verkligen..wow! Och Zack.." sa hon och såg belåtet på medan Zack såg dum ut, fortfarande ståendes vid Taylors skåp. "Jag är officiellt ett geni" sa hon sedan stolt och började gå lite snabbare. Taylor himlade med ögonen, men ett litet leende smög sig fram på hennes läppar när Mandy uppslukades av sig själv. Steg ett utav planen hade trots allt fungerat bättre än vad Taylor ens vågat föreställa sig och hon höll sedan motvilligt med om att Mandy visste vad hon höll på med. Mandy blev som ett litet barn på julafton och hennes ögon glittrade när hon vände sig mot Taylor och sa att de snart kunde inleda steg två; dissen.

"Om han kallar det där en diss, så kommer han kalla den riktiga dissen för helvetet!" Taylor stirrade förundrat på Mandy innan hon svarade.

"Jag är orolig för dig, vet du det? Jag tror att du behöver hjälp". Mandy ignorerade henne, precis som vanligt, och började babbla på om att deras naturkunsapslärare ställde för höga krav på de nya eleverna. Taylor skrattade och lovade att om planen skulle fungera så skulle hon hjälpa Mandy med ämnena hon hamnade efter i. Mandy log belåtet och varnade Taylor om att hon skulle få mycket att göra. De skrattade båda två tillsammans på väg in till första lektionen, medan stackars Zack fortfarande stod vid Taylors skåp och såg dum ut.